Omedicinerad
Idag har jag inte tagit någon tablett alls, efter en veckas nedtrappning.
Jag är inte tröttare än innan, men slipper iallafall muntorrheten, även om den hjälpte mig att komma ihåg att dricka.
Jag väntar med spänning på kallelsen till hjärtmottagningen i Malmö, så att jag kan få den där mätaren. Hjärtat stökar och bråkar. Just nu så slårt det stenhårt och svider, och jag känner det som om jag rest mig upp för snabbt och har grus i ögonen. Och så har det känts i ett par minuter. Det är knepigt när det händer om jag är i ett telefonsamtal med en kund och försöker ta en beställning, då allt liksom svajar.
Jag har bestämt mig för att försöka registrera och beskriva precis allt jag känner, även om det nu råkar vara helt normalt för mig. Jag är ju van vid allt det här, och brukar inte ta någon notis om det, utan hanterar det.
Ibland kastar jag mig ner på en stol för att jag blir såååååå slut helt plötsligt, och det är ju helt sant...
När jag väl fått mätaren så ska jag regga precis varenda liten grej, så får vi se om det kan på visa något.
Svajet är kvar än, och fötterna känns som bly. Det sticks i dem, och de känns iskalla. Jag skulle allra helst lägga mig ner på golvet nu, men då hade jag somnat direkt.
Därför får jag stå kvar här, för om jag sätter mig ner för att bli av med svajet så sköljer den våldsamma tröttheten över mig, ansiktet domnar och hela kroppen bara vill sova. Och somnar ju då om jag sitter kvar. Så det går inte.
Gläääääh vad jag är trött.
Sov som ett troll gjorde jag inatt iallafall :) Fast det gör jag ju alltid.
Jag funderade igår på att jag aldrig någonsin - vad jag kan minnas - har känt mig "utsövd" eller "utvilad".
Rastlös och trött på att sova, ja. Jag har alltid gått upp eftersom jag alltid haft en massa måsten, och även om jag inte haft måsten så är jag av den läggningen att man slösar inte bort en hel dag till ingen nytta för att sedan beklaga sig över att man inte har tid.
Det tjänar ju ändå ingenting till, jag blir inte mer utsövd om jag ligger kvar några timmar till.
Men jag fungerar sämre med för lite sömn, det är helt klart. Blir illamående och förvirrad.
Jag har testat, både frivilligt och ofrivilligt under perioder.
Jag har även testat att sova en hel helg vid ett tillfälle, och det gick fint med några mat- och kissepauser.
Tänk vad skönt om man skulle komma tillrätta med allt detta genom en operation. För just den här defekten kan jag inte se har medfört några som helst goda effekter. Och att fibbla med hjärtat lär inte ändra så mycket i skallen.
Det vore skönt att slippa ha den där (bokstavligen) gnagande känslan i bröstet hela tiden, att slippa bli ångestsömning, att slippa somna när jag inte vill, att slippa frysa om fötterna (jag tror att det har ett samband, för när jag väl somnar så blir de jättevarma, det är när jag "håller mig vaken" som de är kalla).
Det är förresten också ett varningstecken... jag är nära sömn när fötterna är varma. Men inte alltid.
Den kallelsen kan få komma precis när som helst nu :)
