Just precis så.
Jag har varit sömnig sedan tonåren. Somnat i skolan. Somnat på jobbet. Somnat i bilen, på bussen och cyklandes.
Detta har stört mig en del, och framför allt hämmat mig ganska mycket.
Jag har aldrig kunnat plugga "på riktigt" eftersom jag blir helt drogad av föreläsningar.
Jag kan inte köra bil längre än 20 minuter innan det känns som att hela ansiktet domnar och jag bara vill zzzzoooovaaaa. Jag undviker allt som har med möten och utbildningar att göra.
De gånger jag namnt det för någon vårdkunnig så har jag fått höra att jag borde kolla upp det, att det kan vara antingen det ena till det andra. Har fått höra ADHD, ADD, Narkolepsi mm.
Så nu i sommar (på lördag faktiskt) så ska jag följa med Magnus &co på motorcykelsemester.
Det ska bli fantastiskt kul, meeeeen passivt.
Jag har tränat. Jag har verkligen känt, att jag blir sömnig så att jag håller på att DÖ mellan kl 14 och 17 speciellt, efter några tillar på bönepallen.
Så jag beslutade mig för att kolla upp det.
Jag fick en tid till VC den femte april i år. Tog ledigt på förmiddagen för jag skulle åka till Stockholm och Nordbygg på eftermiddagen.
Läkaren flaggade för narkolepsi och sjukskrev mig till 50%, för att jag skulle ha tid att åka kollektivt till arbetet. Att köra bil var uteslutet.
Hon skrev ut ett preparat till mig, och skickade iväg mig för provtagning och EKG.
Allt var väl bra (jag fick beröm för mina stödstrumpor), tills jag låg där på britsen med den manliga sköterskan som tittade lite chockat på mina siffror, reste sig och sade - Gå ingenstans förrän läkaren har pratat med dig.
Så rusade han ur rummet och stängde dörren.
Efter någon minut så kom han in med läkaren. Skjöt henne nästan framför sig.
-Detta ser ju inte bra ut. Du får inte at medicinen jag skrivit ut till dig. Jag skickar en remiss till kardiologen.
Aha. Extraslag har jag sökt för tidigare, och fåt höra att de var inom ramen för det normala, och inget att bry sig om, så jag har bara ignorerat att det stör mig ibland. Typ nästan jämnt.
Jahapp.
In till kontoret och lämna papper till chefen. Inte kul. Och sedan iväg till Stockholm.
Kom hem dagen efter, såklart, och började ta tåg och buss till jobbet på torsdagen.
På morgonen höll jag på att hamna i Köpenhamn. Tur att syrran ringde och väckte mig för att höra hur det gick,
PÅ fredag eftermiddag så vaknade jag av att någon satt fast i min handväska. Då var vi i Eslöv, och jag var himla nära att landa i Hässleholm istället.
Ringde läkaren som skukskrev mig på heltid.
Försäkringskassan var av en annan åsikt.
Jag fick inte söka hjälp i form av ersättning för färdmedel för att ta mig till och från arbetet, eftersom sjukdomen jag utreds för är kronisk.
Och min direkta arbetsförmåga var inte heller nedsatt i förhållande till tidigare, så någon ersättning i form av sjukpenning kunde jag glömma.
Tyvärr så tog det dem två månader att fatta det beslutet.
Två veckors sjuklön fick jag från jobbet, men sex veckor har jag alltså inte fått ersättning för.
Jag hade inget val. Det var bara att hoppa in i bilen och köra till jobbet.
Jag får väl vara glad för att det var jättefint väder när jag var hemma, jag fick gjort en hel del nya koreografier, gjort fint i trädgården, rensat i förråd och annat... och en massa motion. Ellingerundan varje dag, dvs en timmes promenad.
Det tog sin tid att komma på rätt köl på jobbet, men nu är det gjort iallafall.
Hjärtat då... jag fick börja med ultraljud. Som sist. Det såh helt kocko ut, och sköterskan sade att det definitivt var något som inte stod rätt till, men hade god tillit till läkaren jag fått, och menade på att nu så ska vi få bukt med detta en gång för alla.
Senare blev det dags för ett arbets-EKG. Jag fick sitta topless med en liten väst i frotté på en träningscykel som blev trögare och trögare att trampa runt. En läkare och två sköterskor hade koll på mig och en skärm som jag var uppkopplad mot.
Svetten droppade och jag höll på att avlida, men det var ganska skoj. De fick mig att skratta och prata, och då hette det att kan du prata så kan du definitivt kämpa på lite till. Jag försökte förklara att jag är zumbainstruktör, och då ingår det att man kan le och prata - även om man är på gränsen till fyfisk kollaps - för att peppa de andra deltagarna.
Allt detta fick jag såklart inte ur mig på cykeln, men väl senare.
Jag hade varit duktig och hjärtat jobbade fint under ansträngning. Inga extraslag.
Så skulle jag hookas upp till ett långtids- EKG. Been there, done that.
Fast nu var jag genomsvettig.
Jag erbjöds låna en dusch, och tackade först nej. Hade ingen lust att varken dra på mig genomsvettiga kläder när jag var nyduschad, eller att tvätta mig med antiseptisk sjukhustvål heller, för den delen.
-Tänk på att du inte får duscha med apparaten på, alltså under ett dygn.
Det avgjorde saken. Om inte för min egen skull, så för min närmsta omgivning.
Jag blev iallafall kliniskt ren och redo för operation, om det nu skulle krävas :)
Fick på manicken med alla elektroder på överkroppen, och åkte hem.
Detta var en fredag, så jag fick åka in med den på måndagen igen.
Den 21/6 så åkte jag in för magnetröntgen. Jag klippte av den envisa piercingen som hade gjort att jag inte kunde genomföra undersökningen sist. Nu jävlar ska allt gås igenom.
Jag fick på mig fräsigt gröna mjukiskläder, och ligga på en mjuk brits med en kudde och en nål med kontrastvätska i vänster arm.
De kopplade på en massa grejer och lade en tung platta, en antenn var det visst, över bröstkorgen på mig.
Sedan upptäckte de att något inte funkade, så de tog bort allt och gjorde om det.
Det var en timme det, ungefär :P
Sedan skjöts min brits in i en tunnel. Jag hade sett fram emot att få sova, men jag skulle andas enligt instruktioner från en inspelad röst som var synkad med kameran. Jag skulle hålla andan när bilderna togs.
Eftersom mitt hjärta aldrig pausar, så fattade inte rösten när den var klar. Vid ett par tillfällen så höll jag andan tils det svartnade framför ögonen.
På slutet så somnade jag ändå, trots att mackapären tjöt som ett billarm.
Efter en timme i tuben fick jag komma ut och klä på mig, då var de nöjda.
Ev vecka efter, den 28/6 så hade jag äntligen tid hos en neurolog.
Tabletterna jag fått utskrivet på VC hade jag tagit i runt en månad, och de gjorde bara att jag gäspade så att jag fick ont och att jag blev torr i munnen, så dem slutade jag med.
Jag hade fått OK från min läkare att testa dem efter att resultatet från långtids-EKG:et kommit in.
Neurologen trodde inte att jag hade narkolepsi, utan Hypersomni. Jag remitterades till alla undersökningar ändå, men hon skrev ut ett preparat till mig som hon trodde skulle räcka långt.
Desvärre ville hon absolut konsultera hjärtspecialisten först, eftersom det förelåg vissa risker... bla bla.
SÅ jag väntade på mitt recept, hoppfull och glad i hågen.
Det kom aldrig. Jag mailade via 1177. Jag ringde.
Till slut kontaktade jag Arytmikliniken och fick beskedet att min läkare var på semester.
Jag belyste hur brådis det var, att jag skulle iväg på en resa och verkligen, VERKLIGEN behövde tabletterna tills dess.
Sköterskan på Arytmikliniken lovade att göra sitt bästa, och likadant sköterskan på neurologen. Den läkaren var i tjänst hela veckan.
Så igåååååååår, plötsligt, så kom receptet!
Jag hämtade ut det efter mycket om och men, och tog en pilla.
Då var klockan ca 15.
Eftermiddagen och kvällen gick bra. Jag somnade inte på vägen hem, och blev inte sömnig.
Väl hemma hade Felix hämtat Carlos och Tjalve var hos mormor och morfar, så vi käkade överbliven pizza och hade mysigt.
Jag hade fått ett paket, och var ivrig att sätta igång att utforska det.
Jag beställde ett cervix-pessar - FemCap - i fredags, eftersom min nya medicin påverkar effektiviteten på hormonbaserade preventivmedel.
Jag mailade fram och tillbaka lite med barnmorskan som säljer dem i Sverige, och pratade en massa om mina funderingar och förhoppningar.
På kvällen tränade jag Tabata vid Trollsjön, och tog sedan Ellingerundan med Petra och Niklas. Fast Niklas gick rätt så fort.
Barnen skötte sig själv. Skönt.
Det vanliga röjet hemma, nattning av Carlos, nattepussar per telefon till min älskling, en dusch och så bingen.
Och jag grubblade. Och grubblade. Till kvart över tre på morgonen :/
Nu vet jag inte om det var tabletterna eller mitt lite speedade allmäntillstånd com orsakade detta, men idag är jag trött.
TROTS DETTA så somnade jag inte på vägen till jobbet imorse!
WOHOOOO!!
Tar tablett nr två kl 12 idag, så får vi se hur det blir med nattsömnen.
Jag spekulerade vilt, efter massor av efterforskningar, och fick intressanta slutsatser.
Betänk följande:
P- pilleranvändande kan påverka hjärtat och ge hjärtklappning. Jag har hittat flera artiklar på nätet om detta.
Extraslag är inget konstigt, upp till 100 st per dag är normalt.
Jag har 19 tusen. 19 000. Det är skitmånga. Det är 18% av alla mina hjärtslag, enligt läkarens journalanteckning.
Fakta: Extraslagen tillför inget syre till kroppen. De får dessutom tiden mellan de ordinarie slagen att öka, och deras styrka och slagvolym att minska. Se länk: http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=2301
Fakta: Extraslagen hämmar blodcirkulationen och orsakar bland annat trötthet. Jag har alltid kalla händer och fötter, och fryser över lag nästan jämnt. Jag har sökt för domningar i fingrarna utan att man kunnat påvisa att det finns någon orsak. "Ett mysterium". Jippi.
Fakta: Jag har ätit p-piller sedan jag var 14, i ungefär samma veva som jag "blev trött".
TÄNK OM det är så underbart enkelt/komplicerat, att allt detta bara försvinner när jag lägger av med p-piller??
Det vore sjukt bra.
Det var denna insikten som höll mig vaken igår. Tror jag. Iallafall delvis.
Men jag kommer att skriva av mig här, så att jag har koll på hur jag mår, och kan gå tillbaka och kolla (eftersom jag har svart bälte i att glömma allt negativt) efterhand som saker och ting förändras.
Det är verkligen spännande!!!
Och så till något helt annat.
För ett år sedan så antog jag utmaningen. Jag började träna Tabata och dricka Herbalife- shakes.
Resultaten lät inte vänta på sig.
I december så hade jag gått ner 10 kg och två klädstorlekar. Förhoppningen då var att hålla vikten över julen, och sedan uppdatera garderoben.
Det klarade jag galant.
Nu har jag gått ner ytterligare fem kilo, alltså totalt 15 kilo! Och har tvingats gå ner en klädstorlek till :D
Jag har inte haft storlek 38-40 sedan jag var 14.
KANON!
Jag tar min shake varje morgon, med PPP och äpplefiber. Utan undantag, men i olika former.
Jag lagar fortfarande helgfrukost åt familjen i form av pannkakr, ägg och bacon osv. Och så tar jag mitt pulver i en tallrik naturell yoghurt och lite bär :) Mums!
Jag tar alltid en shake mitt på dagen. Likadan som den första.
Där imellan äter jag bars. En vid nio och en vid 15.
Tar en shake efter varje träningspass.
Dessutom så använder jag en massa kosttillskott i form av Omega3, fiber, örter och kalcium, samt multivitaminer.
Jag mår skitbra och känner mig i toppform :)
Jag ska försöka hitta några bra före- och - efter- bilder, så får ni se.
Och i övrigt leker livet för tillfället, och har gjort ganska länge :)
Jag har en underbart fin särbo/man/livskamrat/, min älskade Magnus Wegren, som jag kärar ner mig i mer och mer för varje dag <3
Mina barn är friska och fina. Felix, min förstfödde, kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet (Teknik på Polhem), Tjalve, min föralltid- bebis, ska börja i Förskoleklass med alla sina kamrater från Dagis. Carlos, mitt yrväder, har fått mer balans i ADHD- tillvaron med hjälp av nya tabletter som han tar duktigt, och han upphör aldrig att överraska. Han löser en Rubiks Kub på under två minuter, och är populär bland både lärare och elever i skolan. Han kom hem från tredje (och sista) sommaren i Magnarp i lördags, och hade haft skoj :)
Mina föräldrar arbetar och har hälsan, och träffar mina barn varje söndag, då jag har pass i Sandby. Då bjuds vi på söndagmiddag, en lyx som är få förunnad :)
Min syster med familj är min syster med familj :) De finns alltid där som ett stöd när det verkligen behövs, även om jag är och alltid kommer att förbli den slarviga lillasystern som inte har samma koll på livet som Den Visa.
De avlastar mig (oss) varje tisdag, och tar hem Carlos till sig efter skolan. Så tillåts han att släppa revirtänkandet ett tag, och Ella får träna på lite motstånd :) De tar med honom på semesterar och äventyr, och för detta är jag dem evigt tacksam. Det betyder väldigt mycket för mig att Carlos får uppleva en massa saker som jag inte kan ge honom, som att åka skidor i Kläppen, att åka iväg på sommarland och djurparker flera dagar, med mera. Det är oerhört skönt att han kan få den stimulansen, och att känna sig trygg med andra vuxna.
Japp, så är läget just nu. It's my life, och jag älskar det!
